Tecken som föregår jordens undergång

En samhällskritisk odyssé genom ett ödeland.

I denna roman hamnar vi i gränslandet mellan de fattiga byarna i Mexiko och detta lands nordliga granne – möjligheternas land USA. I dagsläget är det ett tiotal miljoner mexikaner som tagit sig in i USA illegalt för det finns ingen framtidstro, inga jobb och extrem fattigdom. Det är mot denna bakgrund som denna berättelse vilar. Vi får följa Makina som är en tuff brud uppvuxen i en machokultur och som inte tar skit från någon. Hon är medlare och budbärare för en del gangsters i trakterna och en dag får hon i uppdrag att dels leverera ett paket till en gangsterfigur, dels ett brev till sin bror som för tre år sedan tog sig över till USA för att uppsöka en bit land som möjligen efterlämnats av hans pappa. Mer än så behövs inte för att beskriva ramhandlingen i denna korta roman. Vi får följa med på Makinas resa från bosättning till bosättning, från kontaktperson till kontaktperson, från farlig situation till farlig situation, genom eld, jord, vind och vatten, alltjämt i ett och samma utdöda landskap. Denna vandring påminner en del om Homeros Odyssé på ett vis, men även en av mina favoritromaner: Cormac McCarthys undergångsdrama ”Vägen”. Och just McCarthy tycker jag också att Herreras språk påminner om. Det är knastrigt som en stenig grusväg, och sparsamt beskrivet persongalleri. Figurerna som bebor denna värld befinner sig i en skuggvärld. Såväl död som befrielse lurar runt hörnet. 

Bokens final är en bra belöning på resan. Utan att avslöja för mycket så får man en särskilt intressant insikt i amerikansk exploatering av mexikanska män, skapad av egoistiska motiv mot bakgrunden av en kraftfull militärstats utrikespolitik. I en sekvens mot slutet kommenterar Herrera också den amerikanska synen på mexikaner, vilket ekar ganska mycket av de ord vi hört komma ur Donald Trumps mun under sitt presidentkampanjande i höstas, så det finns ett visst mått av aktualitet i boken trots att den skrevs för 8 år sedan.