På bokens baksida står det, "...Ända tills det allra värsta inträffar och hon tar steget över den osynliga gränsen, över till den värld där det inte finns något hopp." Ändå tänkte jag inte på vad detta "allra värsta" kunde vara när jag började läsa. Istället fångades jag av karaktärerna, led med dem, började tycka om dem och sedan, ganska exakt i mitten av boken, kom smällen. Just sånt där som jag undviker att läsa för det gör mig så ledsen och gör nästan lite ont, men nu var jag över 100 sidor in i en bok som jag tyckte om. Jag kunde bara inte sluta läsa, jag var tvungen att veta hur detta skulle sluta.

När jag till slut, lite efter midnatt, läst sista sidan kunde jag ändå somna. Inte med ro över att någon rättvisa skipats, men med en större förståelse för att när man förlorat allt, så spelar det ingen roll om man ger sig ut för att förlora ännu mer.