Maratonmarschen

Sugen på ännu ett "Hungerspelen" för vuxna? Från Stephen King igen!

Obs! Detta är en samlad text om Stephen Kings romaner "Den flyende mannen" och "Maratonmarschen" samt Suzanne Collins "Hungerspelen".

Jag fick upp ett intresse för Suzanne Collins romansvit om "Hungerspelen" så fort jag hörde talas om den eftersom den ryms i ett genrekoncept som jag har en liten förkärlek till: människor i dystopi som tävlar om ett pris på liv och död. Collins berättelse är inte ny på något sätt, men för lätt historielösa ungdomar kan bokens tema om unga Katniss som dras in i en tv-sänd tävling där 24 människor i en arena ska ha ihjäl varandra verka fräsch och spännande. För oss som hängt med ett tag kan man konstatera att "Hungerspelen" är en mashup av romanen (och sedermera grafiska romanen och filmen) "Battle Royale" av Koushun Takami och Stephen Kings roman "Den flyende mannen". Den sistnämnda boken har levt med mig länge och är upphovet till fascinationen med det ovan presenterade genrekonceptet.

Jag tror jag var runt 12 år när jag läste den första gången. Eftersom jag inte hade tillgång till en skolbibliotekarie under låg- till mellanstadiet blev därför mina bokval ganska vuxna. Jag förstod inte allt när jag läste den då men det var betydligt lättare att ta till sig innehållet några år senare på gymnasiet. "Den flyende mannen" är för övrigt inte heller den någon unik berättelse utan lånar friskt sitt koncept från science fiction-författaren Robert Sheckleys novell "The Prize of Peril" från 1958. Sheckleys berättelse är intressant då den förutspår reality-tv och utforskar dess möjligheter. Här tar den sin allra mest extrema form när företag och regeringar i en cynisk värld tycker det är legitimt att låta människors liv vara en handelsvara för att underhålla massan. Dystopier är alltid ett intressant ämne men något man måste vara tydlig med är hur de framtida (eller alternativa) samhällena och lagförordningarna formats. Inbördeskrig och ekonomisk kollaps är t.ex. ett par av de bakomliggande faktorer som gör dödspelen möjliga i några av de nämnda berättelserna. Jag sitter dock och undrar hur troligt det skulle kunna vara att rucka på de fundamentala demokratibegreppen som finns i våra medvetanden ifall man idag skulle simulera att något av de nämnda scenarierna hade inträffat. Hade inte införskaffandet av dödsspel bemötts av massiva internationella protester, fördömanden och bojkott (och glöm inte Facebook-grupper, haha!)? Men om vi kanske stryker logiken så kan vi i alla fall konstatera att böckerna ger kritik mot tv och media och hur den i kommersiellt syfte fördummar oss till hjärntvättade människor som gillar våld och mord som underhållning. Gott så. På så sätt blir Paul Michael Glasers usla filmatisering av "Den flyende mannen" ("The Running Man") nästintill ironisk eftersom biobesökarna förvandlas till det som berättelsen försöker kritisera när Arnold Schwarzenegger, mot betalning i biointäkter, i stiliserade tablåer utövar spektakulärt våld med motorsågar och andra uppfinningsrika mordverktyg.

Dystopier som de i "Den flyende mannen" och "Hungerspelen"-trilogin kräver ett uppvaknande som visar på att det måste ske förändringar i samhället. I "Den flyende mannen" gör rollfiguren Ben Richards ett snyggare uppror mot den totalitära staten än vad filmen förmår. Den slår hårt, kanske t.o.m. skakar om regimen, men löser däremot inte problemen. Suzanne Collins går till botten med vad som händer i samhället i mittensegmentet "Fatta eld" och finalen "Revolt" och titlarna ger redan här en klar indikation på vad som händer i respektive bok. Detta gör "Hungerspelen"-trilogin till en omfattande berättelse där små gnistor på rätta ställen kan injicera tro på gräsrotsnivå som leder till hopp om förändring i en nationell omfattning. "Hungerspelen"-trilogin är helt klart en dumunderhållande serie som är enkelt författad men svår att lägga ifrån sig. Dessutom är den skönt skoningslös på en del ställen, vilket är precis som bra historier bör vara. Just temat med barbariska dödsspel i tv-sändningar är dock något som Stephen King berört innan "Den flyende mannen". En snärtigare berättelse i samma genrekoncept är den tidiga romanen "Maratonmarschen" från 1978 (när han, precis som i fallet "Den flyende mannen", skrev under pseudonymen Richard Bachman).

I "Maratonmarschen" får följa Garraty som ställer upp i USAs årliga nationalsport i en inte alltför fjärran framtid. Berättelsen blir mer skräckinjagande allteftersom vi får följa den hord på hundra ungdomar som i taktfast marsch tar sig genom USAs landskap med beväpnade soldater strax bakom. Skulle någon komma under en viss hastighetströskel blir de nerskjutna på plats. När så boken närmar sig upploppet uppenbarar sig bilder av en skara vacklande ungdomar som passerat gränsen för utmattning och uttorkning för flera nätter sedan. Inte helt olikt ett lämmeltåg med zombies hasar de sig fram, påhejade av amerikanska folket, mot en säker död. Vinnaren får allt han önskar sig i livet men skulle nog helst bara vilja dö om sanningen ska fram. Jag gillar "Maratonmarschen" för att allt fokus ligger på tävlingen och inte på den annars så självklara kritik av en totalitär stats användande av människoliv i underhållningssyfte. Budskapet upplevs en aning förbrukat och så pass lättolkat att det känns – lite som i "Hungerspelen"-trilogins fall – ganska ointressant att lägga ner sidutrymme på att berätta hur inhumant ett dystopiskt samhälle är och hur det ska bekämpas. Collins lyckas dock undkomma denna kritik genom att låta en romans dingla lite ovisst vid första bokens slut och det är mot bakgrund av kärlekskvalen som de efterföljande böckerna formas. För vilken läsare kan inte stå motstå en protagonists interna känslostormar?! Vem ska då Katniss slutligen välja mitt bland alla bomber och skottlossningar?

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Kristofer Lecander den 12 januari 2015