Lars Berge ”Svinn”

Hur känns det att jobba i en möglig maskotdräkt på ett varuhus?

"Svinn” är Lars Berges andra roman. Likt hans debutroman ”Kontorsninja” (2013) är det en skruvad och syrlig berättelse om krisande män. Berge har ju en bakgrund som en av gänget bakom Sveriges Radios humorprogram ”Mammas nya kille” där han bland annat gestaltar figuren Gotte, nyhetsankare på A-ekonomi, så samtidssatiren ligger honom varmt om hjärtat.

I ”Svinn” får vi följa Sven, en frånskild småbarnsfar som för många år sedan var framgångsrik copywriter på ett reklamföretag i storstockholm. Han var t.ex. den som formade den framgångs-rika pånyttfödelsen av allianspartiet ”Nya Framtidspartiet” och myntade deras politiska nyckelord Utanförskap, något som han nu ironiskt nog själv blivit en del av efter att han drabbats av utmattningsdepression och fallit genom alla skyddsnät, blivit långtidsarbetslös och nu – i romanens inledning – får anställning via ett bemanningsföretag på det nya shoppingcentret Folkhemmet. Han får jobbet få vill ha: som Folkhemmets stumma maskot, en stor mögeldoftande isbjörnsdräkt med det lika mögeldoftande namnet Vanilla Ice. I boken får vi följa med Sven på arbetspassen och en dag upptäcker han ett bekant ansikte från förr vandra runt i Folkhemmet. Det är en kvinna, Isa, som Sven strax innan sin depression hade en kärleksaffär med. Gömd under sin dräkt börjar han förfölja henne och upptäcker att hon stjäler hejvilt från affärerna. Han kan dock inte sluta tänka på henne och skulle aldrig kunna tänka sig att skvallra för folkhemmets väktare om henne. Till slut tar han kontakt med henne och nya vänskapsband knyts, men Isa har en mer långtgående plan än så…

Det finns gott om färgstarka figurer i romanens persongalleri, men den största birollen är dock, enligt mig, platsen som det mesta utspelar sig på: Folkhemmet. Det är – som många andra konsumtionstempel – en noggrant kalkylerad konstruktion med dyr profil som ska appellera på den köpstarka medelklassen. Det är ekologiskt och det är exklusivt. Den lyxiga ytan byts dock ut till något annat när vi följer med bakom kulisserna där utförsäkrade låglönearbetare håller ställningarna i gråa lagerlokaler där inredningsdekoration är lika frånvarande som kollektivavtal. Vi får också stifta bekantskap med folkhemmets fascistoida väktarkultur, som väl boken i sin innersta kärna handlar mest om, och (min favorit!) den härliga kameraövervakaren och audiofilen Kjell som älskar att höra det renaste möjliga ljudet från svindyra musikproduktioner (men där själva musikens konstnärliga kvalitet inte spelar någon större roll). Avsnittet där Sven och Kjell går till folkhemmets musikaffär för att lyssna på Dire Straits i ljudanläggning som väldigt få människor någonsin skulle kunna ha råd med är en komisk klassiker som levererar ungefär samma fnisshalt som att läsa Hemma hos-reportage i tidskriften Hifi & Musik.

Som ni nog märker är konsumtionssamhället den självklara angreppspunkten i denna bok. Med lite fantasi skulle man kanske även kunna lyfta blicken och använda det smart namngivna Folkhemmet som en metafor för Sverige idag. ”Svinn” vill säga mycket om vår samtid på sina 300 sidor och delar ut knytnävsslag åt många håll. Vissa träffar hårt, andra snuddar precis vid sina måltavlor men det är sällan några som missar helt. Som satir funkar boken bra, den är lätt att ta till sig men kanske saknar det där lilla extra som tar den till en högre nivå. Om man dock vill ha en läsupplevelse som ändå får oss att vakna upp från vårt lätt zombiefierade tillstånd i varuhusstressen så är ”Svinn” alldeles utmärkt läsning.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Kristofer Lecander den 25 april 2016