Jungfruön

”Jungfruön” är en berättelse som har sin bakgrund i ett försvinnande. Annika är en 13-årig tjej som en dag försvinner vid ett besök på ön Blå jungfrun utanför Öland. Kroppen återfinns inte. Annikas föräldrar försöker glömma och gå vidare men storebrodern Martin kan inte släppa taget utan gräver vidare för att förstå.

 Vad hände med Annika? Vad drev henne till att åka dit? Hur kunde hon försvinna? Och varför kommer det sig att hon är en av väldigt många kvinnor som också råkat försvinna på just denna ö? Via minnesfragment målas en bakgrund upp som streck för streck fyller i Annikas konturer. Mellan vissa kapitel får vi även ta del av berättelserna om några av de andra kvinnorna som plötsligt försvann. Det är som om det fanns något på ön som kallade på dem. Ibland varvas dessa drömska anekdoter med mytologiska beskrivningar av vad Blå jungfrun har fått symbolisera genom tidernas sägner, små bitar i ett kanske inkomplett pussel.

Två referenser dök upp i mitt huvud under läsningens gång. Båda är filmer. Dels ”Äventyret” av Michelangelo Antonioni (1960) och dels Peter Weirs filmatisering av Joan Lindsays roman ”Ut-flykt i det okända” (1975). Winbergs roman hamnar någonstans mitt emellan de två. Båda dessa verk handlar initialt om ett försvinnande (i den förstnämnda försvinner en kvinna mystiskt vid en ö, i den sistnämnda försvinner lika mystiskt ett par flickor under en skolutflykt) som sedan glöms bort och berättelsen förflyttar sitt fokus till något helt annat, tematiskt eller metaforiskt. Vi lämnas i båda verk utan konkreta svar. Den senare filmen har dessutom ett vackert, drömskt filter som jag även kunde se i Winbergs roman.

Blir man frustrerad då av att inte få några svar? Nej, det tycker jag inte. I mångt och mycket handlar boken ändå om bearbetning av trauma, både om att kunna och inte kunna släppa taget, och om ett slags katarsis. Men för den som ändå fortsätter att söka efter svar, så skulle en omläsning av romanen inte skada. Jag funderar starkt på att läsa om romanen igen (det händer i princip aldrig) – men mest på grund av att det är en utmärkt läsupplevelse på drygt hundra sidor. Kort men naggande gott.

Målgrupp:

Tipsat av: Kristofer Lecander den 24 januari 2017