Inneboende brist

Är du trött på deckare som är skrivna efter en väldigt bekant formel? Då har du något HELT annorlunda att ta del av här!

”Inneboende brist” är en deckare som utspelar sig 1970. Charles Manson-sektens brutala mord ekar fortfarande. The Summer of Love är ett minne blott. Hippiekulturens frigjordhet hotar den amerikanska medelklassmodellens stabilitet. Vi får följa den ständigt pårökta hippieprivatdeckaren Larry Sportello när hans forna flickvän ber honom leta reda på en försvunnen, gift affärsman som hon har ett förhållande med. Spåren försvinner snabbt i en dimma av cannabisrök.

Pynchons roman är en rörig historia. Allt hänger ihop, men ändå inte. På något sätt lyckas han foga ihop en myriad av sidoberättelser så att de formas till huvudberättelsen. Handlingen är primär men samtidigt sekundär. Kanske skildrar romanen hellre en stämning – känslan av att befinna sig i ett pårökt sinnestillstånd och en färd i livet utan riktning.

Eftersom romanen till viss del följer genrens konventioner är det lockande att dra jämförelser med t.ex. en dinosaurie som Raymond Chandler. I ”Inneboende brist” finns dock inte mycket till mörka gränder, trenchcoats och tuffa, korthuggna repliker som utgjorde Chandlers sammanhållande kitt. Istället är det strandpromenader, sandaler, flummigt påhittiga namn (Rudy Blatnoyd! Bigfoot Bjornsen! Vincent Indelicato!) och fnittriga replikskiften. Således: mer ”Big Lebowski” än ”The Big Sleep”. Det är en roman som hellre delar säng med Kinky Friedmans ”Elvis, Jesus och Coca cola” (1993) som även den är en humoristisk drift med privatdeckargenren och fylld med oväntade absurditeter.

Passa även på att se Paul Thomas Andersons filmatisering (svensk biopremiär 20 mars 2015) där Joaquin Phoenix levererar komiskt guld i rollen som Larry Sportello. Det känns lite som att svära i kyrkan när jag skriver detta, men här kommer det så håll i er: filmen är faktiskt ännu bättre än boken! Se trailern på YouTube här.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Kristofer Lecander den 27 januari 2015