Föreställningar om Ana Ivan

Vad är konst och vad är verklighet?

Det här är en ny roman av en hungrig ung dansk författare. Mikkel Rosengaard, endast med en ungdomsroman under bältet, vuxenromansdebuterar här med en bok som tagit ganska mycket inspiration från självupplevda händelser. Vilket ju många författare gör, antar jag, när de skapar sina rollfigurer, värderingar och i synnerhet händelser – för vem vill inte berättad en bra historia? Och till sitt alter ego i denna roman känns det ganska uppenbart att mikkel har lyft ut mycket av sig själv.

Mikkel bor i new york (alla unga människors önskedröm), hänger runt lite i konstvärldssvängen (alla unga människors önskedröm), och vill livnära sig på att skriva (se där, triss i alla unga människors önskedröm!). Han är en ung drömmare som praktiserar i new yorks konstvärld och som redan på bokens första sida träffar en något äldre rumänsk kvinna – boktitelns Ana Ivan, en performanceartist – på en tillställning. Det skulle vara en ganska enkel bedrift för Mikkel att låta sitt alter ego ta plats i romanen – man känner ju sig själv bäst – men han lämnar den biten mest åt Ana. Det tar nämligen inte lång tid innan Ana berättar långa historier om sin uppväxt i Ceaușescus Rumänien på 80-talet. Hennes berättelser trollbinder den unge författaren och han ser stoff däri som skulle kunna innebära det litterära genombrott han skulle kunna behöva. Och hon i sin tur ser något i honom och kan tänka sig att introducera honom för en förläggare i vänskapskretsen.

Under bokens gång suddas författarens närvaro ut, han blir ett skal som istället fylls av Ana Ivans livslånga berättelse. Boken är på ca 250 sidor och är uppdelade i fyra akter. Så den har väldigt långa kapitel som till störst del tas upp av författarens nedtecknade föreställningar om Ana Ivans barndom, uppväxt, familj. Anas liv blir således som ett slags berättelse i ramberättelsen – nästan lite ”Inception” i dramaform om man vill hårddra det så – vilket är en ganska trevlig lek med romanformatet. Det intressanta i Ana Ivans livsberättelse är förhållandet till sin matematikerpappa som under den pressande diktaturtiden tar sitt liv utan att lämna ett farvälmeddelande. Frågan gäckar Ana samtidigt som hon upptäcker hemligheter som sin familj och sin egen identitet som gör att hon blir besatt av matematik och tidsberäkning, vilket hon inkorporerar i sin senaste konstinstallation i New York om en tidsmaskin. Men någonstans i Anas skrönor så börjar Mikkel ana de där berömda ugglorna som sitter och häckar i mossen.

Det är en bok med ett intressant upplägg. Att kapitlena är långa och texten är tät kan bli en viss utmaning. Det kändes därför inte som en bok man har liggandes bredvid sig vid nattduksbordet som man kan läsa ett lagom långt kapitel ur strax innan man går och lägger sig. Men boken är ändå beroende av sin struktur och hade inte tjänat på att ha avbrott i Anas berättelse. Vidare är det en ganska slö upptakt till den punkt då Anas historia börjar bränna till – men när den väl gör det så gör den det med råge å andra sidan. Den kan rekommenderas till de som älskar berättelser – oavsett form eller innehåll. Men kanske extra mycket för dem som uppskattar lite klurigheter i livet. 

Rosengaard har i intervjuer berättat att han baserat en stor del av materialet till den här boken på liknande möten med den rumänska performancekonstnären Cristina David när han jobbade på konstbiennalen i Murcia 2010. Hon berättade rysliga och fantastiska historier för honom som han till slut hade svårt att urskilja om de var sanna eller en del av en performance.