Den svarta solen

Minns ni den interaktiva fiktionen, det vill säga de soloäventyrsböcker, som blomstrade på 70- och 80-talet? Lotta Lotass, ledamot i Svenska Akademien, provar greppet i denna märkliga roman.

Kommer ni ihåg den interaktiva fiktionen, det vill säga de soloäventyrsböcker som blomstrade på 70- och 80-talet? Förlagen som släppte dem i Sverige – bl.a. Äventyrsspel – tillverkade vanligtvis rollspel som Drakar & Demoner och i stort sett blev dessa böcker ett slags förenkling av dessa rollspel för spelare utan sällskap. Soloäventyren var pocketar i 170-sidorsstorleken som var uppbyggda med en berättelse vilken var upphackad i ett flertal numrerade avsnitt. Vid slutet av ett textavsnitt fick rollfiguren man spelar välja mellan ett antal handlingsalternativ (eventuellt ibland slå en tärning) och sedan fortsätta läsningen vid det avsnitt som korresponderar med den handling man valt (eller det tärningsresultat man fick). Mycket faror, raffel och äventyr bjöds det på och höll läsaren på helspänn.

Det första soloäventyret jag minns hette "Ondskans gruvor" och hade ett fult grönt troll i gruvarbetarkläder på sig. Den var en historia som kändes hämtad ut H.P. Lovecrafts universum och där den gäckande skräcken alltid gömde sig runt varje hörn, otåligt väntande på att ha ihjäl dig (alternativt göra dig vansinnig) och således avsluta din läsning. Soloäventyrens koncept var dock vid sin stora period inget nytt. Redan 1963 hade t.ex. författaren Julio Cortázar skrivit romanen "Hoppa hage", en tjock baddare till bok som kan läsas på lite olika sätt. För enkelhetens skull citerar jag från romanens wiki:

”At the beginning of the book the author suggests in two possible ways. First, the book can be read either in direct sequence from chapter 1 and stop at chapter 56, which, Cortázar writes, the reader can do “with a clean conscience,” or alternatively by hopscotching through the entire set of 155 chapters according to the ”Table of Instructions” designated by the author. The author is also leaves the option of having the reader choose his/her own path.”

Formen från "Hoppa hage" lever vidare än i dag verkar det som. Så sent som 2009 släppte den experimentlystna författaren Lotta Lotass romanen "Den svarta solen" som även den har ett upplägg liknande soloäventyrens. Det är en ganska intressant bok. Helt oläsbar, men aldrig ointressant. Vi förflyttar oss via Lotass levande och avancerade språkbruk i ett byggnadskomplex vars beskrivningar lutar mot monotonins brant. Inledningsvis är det smått fascinerande att vandra omkring som ett spöke i denna okända byggnad. Jag är en betraktare som utforskar korridorerna och trappuppgångarna. Skuggfigurer gömmer sig i byggnaden men noterar inte min existens. Jag känner mig lite som den osynliga personen i Alexander Sokurovs makalösa rundvandring på S:t Petersburgs hermitage i filmen "Den ryska arken".

Till slut tröttnar man dock på bokens eviga malande och lägger snabbt ifrån sig den. Men, som sagt, jag tilltalas starkt av konceptet att återgå till soloäventyrens form. När kommer ett relationsdrama i denna form?

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Kristofer Lecander den 12 januari 2015