100 Bullets

Skuggorna faller över Atlantic City i detta mästerverk i serietidningsmediet!

Det hade varit lätt för författaren Brian Azzarello att låta sin grafiska roman "100 Bullets" stanna vid ett enkelt format där korta episoder utan sammankopplingar avlöser varandra. Upplägget med den mystiske agenten Graves som ger en främling med hämndmotiv en attachéväska – innehållande en pistol och hundra kulor som är omöjliga att spåra eller knyta till dess avfyrare – är en moraltyngd premiss som man hade kunnat variera i oändlighet: skulle du hämnas ifall du med 100% säkerhet kunde komma undan med det? Till en början får man intrycket att romanen inte är mer än så. Gott så, för nog blir man underhållen alltid, även om det är korta, kärnfulla berättelser. Film noirs influens gör sig snabbt påmind. Den ruffiga, urbana tonen i både dialog och illustratören Eduardo Rissos disiga storstadsdjungel skapar en påtaglig atmosfär där endast skuggorna under viadukterna och i betonggränderna är det enda som är mörkare än de hemligheter som döljs under rollfigurernas skinn.

Men just när man tror att det inte blir mer än så här av Azzarellos svit – det tar ändå ett par kapitel – så lägger Azzarello korten på bordet. Inte alla samtidigt, men allt eftersom de landar på rygg målas Graves bakgrund sakta men säkert upp. Man anar en bra hand med det där sneda leendet från Graves men man får ett resultat långt över alla förväntningar. Azzarello hade redan från början en plan och han fullföljer den i exakt hundra lösnummer (för bekvämlighetens skull är dessa samlade i 13 volymer, biblioteket har de två första så fråga gärna efter fler om ni gillar innehållet!).

Graves roll i hela denna cirkus uppenbarar sig snart. Hans plan är en ganska grandios sådan och kommer att fordra lömskt spel, smarta beslut och en hel del nödvändiga dödsfall. Det visar sig att den åldrande Graves är en agent som tillsammans med en handfull mördare – The Minute Men – länge fungerat som en våg som balanserar makten i en pakt bestående av tretton välbärgade familjer. Dessa familjer har generation efter generation vuxit sig starka och utvandrat under renässansens Europa till att leva ett prominent liv i möjligheternas land idag. Under sena 1900-talet rubbas maktordningen rejält mellan familjerna och The Minute Men och de senare beslutar efter en hämndaktion i Atlantic City att gå under jorden. Åren går men Graves återvänder snart till ytan igen för att ställa allt i ordning. Åtminstone den ordning som Graves anser vara den rätta.

Graves i sin mörka svid är en en dödens sändebud som med sin karisma och sitt intelligenta dialogförande har en förmåga att prata ihjäl folk. Aktiviteten bubblar innanför hans skrynkliga hjässa. Som en schackspelare dirigerar han ut sina pjäser. Under de drygt 2800 sidor (fördelat, som sagt, på 13 volymer) som romanen består av överlämnar han dirigentpinnen för att begå en våldshandling enbart en gång. Då har hans Minute Men på hans direktiv redan släckt åtskilliga människoliv. Den brokiga skaran av kallblodiga yrkesmördare och kontrollerande familjemedlemmar vävs ihop i ett intrikat nät av relationer och sidointriger som i galant korsklippning mellan tid och rum utgör merparten av berättelsen. Direkt från kriminalromanens encyklopedi hittar man obligatoriska femme fatales, hårdkokta ensamvargar och suicidala monster som den minnesvärda och hawaiiskjortklädde Lono: en ostoppbar ärkenemesis vars fysik och manér upplevs modellerad efter ikonen Marv i Frank Millers noirfantasi "Sin City".

De genrekonventioner som manus och bild vilar på medför tyvärr en viss stereotyp, framförallt i avbildningen av männen och kvinnorna. De maktstrukturer vi sett förr bekräftas igen. Brottsliga nätverk är en männens värld och de kvinnor som cirkulerar däri förpassas ofta till periferin. De kvinnoarketyper som figurerar häri är behagande eskortflickor, femme fatales som använder sin sexualitet som dödligt och intrigskapande vapen men också en och annan handlingskraftig hitwoman som Dizzy Cordova som Graves rekryterar i berättelsens inledning.

Eduardo Rissos penna flyger ledigt och galant över pappret och avbildar skönheter och odjur i noirlandskap – f.ö. vackert kolorerade av Patricia Mulvihill –  som innehåller så mycket detaljrikedom, liv och känslor att Azzarellos personporträtt i manuset ibland känns överflödiga. Tur då att samma manus skämmer bort oss med en superbt skriven dialog som härstammar ur en mångårig hårdkokt tradition. Vidare är händelseutvecklingen snårig men har precis rätt mått av oförutsägbarhet som gör att man sitter klistrad till Rissos absolut sista bildruta (jo, faktiskt!). Våldet är stiliserat och motbjudande som i valfri Scorsesefilm. Likt många andra kriminalhistorier är död och destruktivitet oundvikligt för rollfigurerna och vem av alla antihjältar som kommer fly undan den domedagskänsla som hänger över sista volymen är inte helt enkel att spå.

"100 Bullets" är en lysande, lång grafisk kriminalberättelse. Den tävlar i många läger redan med de stora drakarna i genren. Folk nämner "Maffiabröder". Andra nämner "The Wire". En tredje säger Raymond Chandler. Jag nämner denna. Jag väntar bara på filmatiseringen från något av de amerikanska TV-bolagen. Azzarellos manus gör sig nämligen utmärkt i ett sådant format. Rissos bilder är utmärkta storyboards. Hollywood hade gjort sig en stor tjänst om de hade börjat studera den grafiska romanfloran noggrannare och uppmärksammat de verk som inte klär sig i tröttsamma superhjältedräkter. För Batman i all ära... det är dock i agent Graves begravningskostym i bomull som de riktigt bra historierna ryms.

Taggar:

Tipsat av: Kristofer Lecander den 8 december 2015